thesungoesup

På senaste tiden har jag bara varit så jäkla trött på allting!
Ingenting fungerar som jag vill och många samtal/sms med en
saknad person har gjort allting förvirrat.Jag hänger inte med känslomässigt
eller någonting längre.Min hjärna är ur funktion.

Kan sova sova sova men är trött iallafall. Känns som om
jag blir retad av min egen kropp,ingen sömn= inget tålamod.
Det som händer är att de som står mig närmast drabbas och
det är verkligen inte rätt. Stänger in mig i en egen värld.

Nu ska jag rycka upp mig och ta vara på mina fina vänner&familj.
Jag älskar er och en som verkligen betyder allt är ju pojkvännen.
Hur i helvete skulle allting gå utan det jag har?