thesungoesup

i lördags ramlade jag ju av så i går (måndags) följde underbara vickan med för
att hjälpa mig att inte vara rädd längre. och helt plötsligt kändes det konstigt.
varför vara rädd för något som jag älskar?  Det kändes så rätt att bara stå där
och mysa med min ponny som är så himla söt. Det är ju det här jag lever för och
det gör mig så glad. hur kunde jag ens tänka tanken på att sluta rida?
tillslut kom ögonblicket att sitta upp, gick inte ens att tveka för en sekund.
gick som en vana, spänna sadelgjorden, ner med stigbyglarna och sedan upp i sadeln.
finns ju inget enklare? Tillslut kom vi igång ordentligt, glad över att galoppera igen,
var inte alls hemskt och i slutet  hoppade vi 1 meter oxer, snacka om så jävla stolt över
min ponny, jag älskar dig och vet att du älskar mig så varför ens vara rädd. <3

Björkens Isidor, världens finaste ponny <3